Subscribe to SIAWI content updates by Email
Hemsida > fundamentalism / shrinking secular space > Hur eurocentrismen dolde könet och politiken blev taskspeleri

Hur eurocentrismen dolde könet och politiken blev taskspeleri

måndag 1-Februari-2016, av Marieme Helie Lucas

Alla versioner av den här artikeln: [Deutsch] [English] [Español] [suomi] [français] [italiano] [Nederlands] [svenska]

Source: siawi.org

av Marieme Helie Lucas

Translated by Mikael Böök

Bakgrundsfakta:

Under nyårsaftonen 2015 företas planlagda sexuella attacker mot kvinnor samtidigt i ett tiotal städer, främst i Tyskland, men också i Österrike , Schweiz, Sverige, Finland… Vid det här laget [5 januari] har flera hundra kvinnor gjort polisanmälan om sexuellt ofredande, rån och våldtäkt. Dessa attacker utfördes av unga invandrarmän (immigranter, asylssökande, flyktingar eller något annat) från Maghreb [Nordafrika] och Mellanöstern.

Reaktionerna har inte överraskat: regeringarna, deras polis och medierna mörklade gärningarna så länge som möjligt, inklusive deras storleksgrad och internationella samordning. Sin vana trogen offrade man kvinnofriden i hopp om att rädda samhällsfreden. På vänsterhåll och bland många feminister höjde man i förebyggande syfte sina sköldar för att försvara främlingarna, de potentiella offren för rasism, vilka förmodades vara ”muslimer” (observera den semantiska glidningen från polisens och de attackerade kvinornas geografiska bestämning, ”araber” och ”nordafrikaner”, till ”muslimer”). Ytterhögern höjde ett ramaskri om säkerhet och skred till en första aktion i Tyskland där en urskillningslös pogrom mot färgade utspelade sig. Förnekande och rasism: ett klassiskt schema, som har åtföljt den extrema muslimska högerns uppgång i Europa sedan 1980-talet.

Minnesbilder:

Centrum av Tunis, icke-religiös och feministisk samling mot Ben Ali: grupper av unga fundamentalister (detta har bekräftats) omringar de huvudsakligen kvinnliga demonstranterna, angriper dem sexuellt, rör vid deras kön och bröst och ger dem våldsamma slag trots att vänstermän kommer till kvinnornas hjälp och försöker skydda dem. Polisen nöjer sig med att titta på.

Tahrir-torget i Kairo, skådeplats för demonstrationer mot regeringen för första gången griper kvinnorna chansen att skaffa sig medborgarstatus och de är många. Men grupper av unga män (hur många av dem var från eller manipulerades av Muslimska Brödraskapet?) angriper hundratals kvinnliga demonstranter (och journalister från den utländska pressen) sexuellt; pressfoton visar dem halvnakna och våldtäkter blir anmälda. Polisen ger sig också på de kvinnliga demonstranterna med sina batonger och utsätter dem för ”jungfrutest” med mera… Den sexuella terrorns politik kom att fortsätta i månader. Feministernas organisationer satte upp en elektronisk karta över Kairo där angreppen prickades ut i realtid så att förband av beskyddare (män) skulle hinna fram i tid.

En minnesbild av äldre datum: Alger, sommaren 1969, första panafrikanska kulturfestivalen. Hundratals kvinnor sitter på torget invid posthuset; de har intagit hela den stora trafikkorsningen (där biltrafik för tillfället har förbjudits) för att lyssna på en av de talrika gratiskonserter, som under flera veckor gavs från klockan fem på eftermiddagen till klockan fyra på morgonen. Av kvinnorna, som regelbundet besöker dessa kulturella manifestationer, bär flertalet algeriskornas traditionella vita haïk och de har tagit barnen med sig. Kort efter halv nio hörs ett rop: ”en- nsa, l-ed-dar”, ”kvinnor, hem”, från hundratals män som också har kommit för att höra konserten. Småningom ger sig de bedrövade kvinnorna och barnen av från torget. Männen skrattar hånfullt, triumferande. Precis som nazisterna, som ju också ansåg att kvinnor bör hålla till i köket, vid vaggan och i kyrkan. Redan då, bara sju år efter vårt ärorika frihetskrig, anvisades de berömda revolutionära algeriskorna denna klart definierade plats i det offentliga rummet. Så framskrider, hand i hand, patriarkatet och fundamentalismen, kulturen och religionen.

Men i dagens Europa lyckas inte ens de feminister, som stödde de attackerade kvinnorna på Tahrir-torget se något samband till de aktuella händelser, som är vårt vårt ämne här. Är det inte konstigt?

Förklaringen är att Europa inte tycker sig ha något att lära av oss, och att inget som händer hos oss anses kunna vara mer eller mindre likt det som sker i Europa. Per definition. Det vore ju som att jämföra äpplen och päron. En underliggande rasism, som den radikala vänstern har missat, medger alltså i tysthet att det finns en oöverstiglig skiljelinje mellan de civiliserade och de underutvecklade, mellan deras beteenden, kulturer och politiska situationer. Under denna essentialiserade annanhet ligger dessutom ett otillbörligt hierarkiskt synsätt: i sitt blinda försvar av ”muslimska” reaktionärer accepterar nämligen den radikala vänstern också indirekt, att det är normalt för icke-européer att svara på en förtryckssituation med en extrem högerreaktion, eftersom européerna själva uppenbarligen inte anser sig vara värdiga eller kapabla att bidra med ett revolutionärt svar. (Jag ska inte här närmare utreda hur denna tankegång har spritts till eliterna i Asien och Afrika.)

Sedan tre årtionden har vi – kassandrorna som ingen vill lyssna på! – pekat på och hojtat om dessa politiskt upplysande likheter. Särskilt algeriska kvinnor, som flydde från 1990-talets fundamentalistiska terror, har oavbrutet lyft fram likheten mellan de olika etapperna i fundamentalismens uppgång i Algeriet från 1970-talet till 1990-talet och det som sker i Frankrike och annorstädes i Europa: först angrips kvinnornas lagstadgade rättigheter med krav om en särskild ”muslimsk” familjerätt och separation av könen på sjukhus, i simhallar, osv.); samtidigt reser man partikularistiska krav beträffande skolundervisningen (anpassad, icke-religionsfri läroplan). Sedan kommer attacker mot enskilda personer, som inte följer disciplinen (flickor stenas och bränns) och sekulariserade människor, som kallas ‘kofr’ (journalister, skådespelerskor, Charlie). Till slut följer urskillningslösa angrepp på allt och alla som avviker från det fundamentalistiska idealet (Bataclan, kaféterrasser, fotbollsläktare). Allt detta har vuxit fram enligt samma schema som man under tidigare år följde i Algeriet där man på samma sätt började med att ifrågasätta kvinnornas rättigheter och förekomst i det offentliga rummet, väl medveten om att regeringarna inte tvekar att byta bort kvinnornas rättigheter mot något slags samhällsfred med fundamentalisterna.
Men vänstern i Europa tycks inte kunna se längre än till sin egen speciella situation där människor med emigrantbakgrund eller föregivna ”muslimer” faktiskt utsätts för diskriminering. Den förlänger och överför sin analys av fundamentalismen till länder där ”muslimer” inte är i minoritet och inte heller diskrimineras, utom av sina egna bröder.


Ännu värre är att vänstern i Europa tillåter den traditionella, främlingsfientliga, europeiska ytterhögern att få monopol på det legitima fördömandet av den andra ytterhögern, alltså den så kallade religiösa extremhögern i våra länder. Jag och många andra blir allt oroligare över att dethär ska leda till att folk tar till urskillningslösa bestraffningsåtgärder, vilket samtidigt skulle tillfredsställa den traditionella ytterhögerns hämndbegär och gynna fundamentalisternas strävan att rekrytera allt fler till sina egna led i Europa. Vissa extrema högerborgmästare har redan gett sitt bifall till försök att bilda beväpnade folkliga miliser med uppgift att ”beskydda” de franska medborgarna. Vänstern och socialdemokraterna har naturligtvis uttryckt sin indignation och tagit avstånd från detta fenomen. Men i den mån vänstern vägrar att ta itu med den muslimska fundamentalismens problem och förskansar sig bakom ett förnekande lämnar den fältet fritt för extremhögerns rasistiska ideologi.

Varför vill man inte inse att fundamentalisterna avancerar i Europa? Det brutala ifrågasättandet av kvinnans ställning i det offentliga rummet 31 december 2015 var ju bara ett ytterligare tecken på detta. Men eurocentrismens glasögon deformerar och osynliggör likheterna med det som har hänt t ex i Maghreb och Mellanöstern. I Europa uppfattas ”muslimerna” bara som offer, som förtryckta minoriteter – vilket uppenbarligen rättfärdigar alla aggressiva och reaktionära beteenden från deras håll – trots att det räcker med att korsa några landsgränser för att inse vad deras politik innebär för demokratin, de sekulariserade medborgarna, medlemmarna av andra trossamfund och för kvinnorna. Avsaknaden av politisk analys möjliggör deras avancemang i Europa. Förtrycket från kapitalister främlingsfiender tas till förevändning för att släppa fundamentalisternas ultrareaktionära politik genom tullen inte bara i Europa utan också i våra ursprungsländer. Sådan är eurocentrismen.
Att vänstern och alltför många feminister håller sig till en teori om prioriteter (obetingat försvar av migranterna – som omdöps till ”muslimer” – mot Västerlandets kapitalistiska höger) är ett fatalt misstag , som de kommer att göras historiskt ansvariga för. Det innebär också att de progressiva krafterna i våra länder lämnas åt sitt öde–ett övergivande, vars absurda omänsklighet för all framtid kommer att befläcka internationalismens fana.

Härtill kommer ännu en prioritetsteori (teorin om den primära och den sekundära fienden), som har lancerats av mänskorättsorganisationerna: att det råder en hierarki mellan de grundläggande mänskliga rättigheterna och att kvinnornas rättigheter kommer långt efter minoriternas rättigheter, de religiösa rättigheterna och de kulturella rättigheterna, för att bara nämna några av de rättigheter som regelbundet ställs mot kvinnornas rättigheter–denna uppfattning påträffar man också i FN.

Efter 11-septemberattackerna i Förenta Staterna och de därpå följande säkerhetsåtgärderna har mänskorättsorganisationerna och den radikala vänstern låtit oss bevittna en veritabel taskspelarkonst: hur man smusslar bort orsaken till förmån för verkan. Huvudtemat i analyserna och debatterna är ”kriget mot terrorism” och de notoriska missbruk som detta leder till; begränsningarna av medborgarnas frihet och oron för demokratins framtid. (Jag ifrågasätter inte anklagelsegrunderna utan tar endast upp den diskursiva tekniken.) Alla dessa teman återupptas för närvarande i Frankrike där undantagstillstånd infördes efter attentaten i november; man fruktar att en europeisk Patriot Act ska stiftas. Men ”terrorn” själv diskuteras inte för den tycks inte längre vara en realitet. I stället framstår den som regeringens förevändning–illusion?–för frihetsberövande åtgärder: det förs visserligen ett ”krig mot terrorism” men ”terrorn” har blivit den extrema och främlingsfientliga högerns fantasifoster; i Paris exploderar visserligen mänskliga bomber men i Frankrike pågår inget krig...
Man talar oupphörligt om vad regeringen eller regeringarna inte borde göra, man fördömer deras perversa och manipulatoriska avsikter och anslag mot friheten. Man säger att inget av detta är nödvändigt med tanke på säkerheten. Man säger att detta provocerar ”muslimerna”.

Här träder orsaken och verkan åter in på scenen, men i omvänd ordning. Efter smusslet drar den klassiske trollkonstnären kaninen ur hatten men här dras hatten ur kaninen.

Ett globalt fenomen–framväxten av ett nytt slags extremhöger, den muslimska fundamentalismen – inte bara rättfärdigas, utan smusslas bokstavligen bort bakom kritiken av de reaktioner som den framkallar. Vilka våra ställningstaganden än är beträffande dessa reaktioners natur eller konsekvenser borde vi inte tillåta att fenomenet som sådant smusslas bort: det kommer inte att försvinna ur verkligheten för att det förnekas av den radikala vänstern och människorättsorganisationerna.
Den, som inbillar sig att det kapitalistiska Västerlandets inrikes-och utrikespolitik ensam förmår råda över ett globalt politiskt fenomen (oberoende av regimerna och regeringsformerna, de ekonomiska och kulturella utvecklingsnivåerna, samhällsklasserna och de politiska krafterna i de länder där fenomenet uppträder), har drabbats av storhetsvansinne.

Under de senaste trettio åren har man stuckit huvudet i sanden utan att därmed lyckas stävja den fundamentalistiska högerns växande krav. I Europa lika väl som på andra håll har denna extremhöger förstått att utnyttja mörkläggningen av sin politiska natur och att cyniskt dra nytta av demokratins friheter och de mänskliga rättigheterna.
Mycket mer står på spel än kvinnornas enkla rättigheter; det handlar om ett teokratiskt samhällsprojekt där bland annat kvinnornas rättigheter – men inte bara de – kommer att begränsas. Den koordinerade 31-decemberaktionen i Europa mot kvinnornas ställning i det offentliga rummet spelar exakt samma roll som den ”islamiska slöjans” plötsliga uppdykande: det är fråga om en styrkedemonstration och ett synliggörande.
Måhända kommer projektet att misslyckas, till åtskillnad från införandet av ”den islamiska slöjan” som ju delvis har lyckats. Det verkar i alla fall en del tyska myndigheter hoppas när de råder kvinnorna som anfölls i Köln att anpassa sig, hålla sig på avstånd från männen, inte röra sig ensamma utomhus, osv. I korthet: underkasta er eller skyll er själva ifall något händer er. Vi har varnat er.
Ett råd, som väcker minnen om vad som för inte så länge sedan sades mitt under en rättegång åt kvinnor som blivit våldtagna: Men vad hade ni där att göra? Och vid den tiden på dygnet? Och i denna klädsel? 


Ett råd som de fundamentalistiska muslimska predikanterna ingalunda skulle protestera mot.

Att man först av allt bekymrar sig om de skyldiga i stället för att försvara offren är en intressant variant av det gängse försvaret av män som gjort sig skyldiga till våld mot kvinnor. Hur många procent försvarar patriarkatet och hur många procent försvarar migranter, etniska och religiösa minoriteter? När patriarkatets intressen (som vänstern inte långre vågar försvara som sådana) sammanfaller med det ädla försvaret av de förtryckta (vars aura till och med på vänsterhåll fick ett hårt slag i och med novemberattentaten i Paris) är många nöjda.

Att man sedan ännu frågar sig om de samtidiga attackerna i åtminstone 5 olika länder och ett tiotal städer i Europa var samordnade eller inte är häpnadsväckande. Vilka mängder av ont uppsåt och politisk blindhet!